Hej det är pål här igen

Aaah blodet strömmade ner i min hals och ut ur min mun. Jag försökte ta mig till läkare men jag var alldeles för långt inne i skogen djupaste hålor där livet länge försvann. Jag började om tiden för att ge mig ytterligare en chans att överleva på denna livlösa plats. Jag tog mina naglar och slängde ut dom i det tomma intet och det bildades stjärnor och stora massor av alla dess slag. Jag tänkte för mig själv är det här allt så jag skapade den mest grönskande platsen i hela värden.

JAg kallade den jorden, jag tog ut mina hårstrån och slängde dom ut över värden så det bildade stora skogar och sedan kliade jag mig på torr hud så den torra huden trillade ner över jorden och formade djur, sedan blev jag trött och sov så länge att jag aldrig mer behövde tänka på mitt blod igen. Så jag vaknande upp för att leta över jorden om det fanns något som kunde hela mig från detta stora livs öde problem, och det gjorde det.

Så jag blev glad och gick hem till mitt hem i centrum av min skapelse, på vägen hem ser man hur andra grönskande planeter har formats och att liv var ett faktum i hela min skapelse. Jag bestämde mig att döpa mitt konstverk till universum och sedan gick jag och sov i ytterligare tid som inte ens går att uppfatta.

ps. att söva ner folk är inte så bra som man tror!